Sitter och stortjuter. Väcker väl snart Tuva-Li som precis har somnat. Sitter och läser en blogg vars ägare har förlorat sitt barn. Det dog i magen. Jag beundrar henne att hon kan leva vidare. Jag hade gått under av sorg. Usch. Hur fasen klarar man ut en sån sak?
Har varit livrädd ända sen Tuva-Li föddes att hon ska försvinna, tas ifrån mig, kidnappas eller worst case scenario, dö.
Det känns som jag inte förtjänar henne. För hon förtjänar världens bästa mamma.
En annan konstant rädsla är att något ska hända som gör att jag kommer må så dåligt att jag blir inlagd igen. Kommer jag tillåta mig själv att må så dåligt när jag har henne? Jag har blivit så otroligt mycket starkare sen hon kom, och samtidigt så mycket bräckligare. Om hon försvinner skulle mitt liv rasa på två röda.
Det har nästan gått och blivit en besatthet. Jag kan inte lämna henne till någon annan. Knappt ens till Glenn. Händer det något när jag inte är där är det mitt fel.
Jag saknar henne när hon sover. Ibland tror jag att jag är mer beroende av henne än vad hon är av mig.
---
Imån ska vi på babymassage. Lämna tillbaka bilbarnstolen vi hyrde i maj. Förundras varje dag över hur fort tiden går. Sy klart julgardinerna. (6 veckor kvar till julafton!)
Glennis jobbar natt. På måndag kommer antagligen min mammi och momo. Det ser vi fram emot.
1 kommentar:
jo jag känner igen allt det där du skriver om. Känner det samma. Och så tänker jag så här, jag kan inte fördärva ett liv till ( dotterns) genom att göra något "DUMT" , det räcker med att jag själv hade den uppväxten jag hade , den vill jag inte ge mitt barn. Mitt liv har blivit så mycket bättre sen jag fick henne. Jag tänker ju inte konstant på mina smärtor utan lägger mer energi på E. Men för din egna skull skulle du behöva lämna henne lite till glenn annars kommer du få det "jobbigt" när hon bli äldre. Du måste oxå unna dig lite EGEN tid! kram
Skicka en kommentar