Är arg, trött och migränen är på intågande.
Tuva-Li är fortfarande prickig, rosig om kinderna, skriker fortfarande så fort hon vaknar/man lägger ner henne, river sig i håret.
Vi hade fått en läkartid idag här i Vetlanda. Kl 8 ringer dom och säger att denna människan är sjuk. Jaha, men vafan? Finns det bara EN barnläkare i hela kommunen i dessa sjuktider?
Tro fan att folk röstar blått och för privatiseringar om det enda det kommunala landstinget kan erbjuda är EN läkare, fyra dagar i veckan.
Sambon som pratar med dom. Jag ligger halvt om halvt i koma efter veckans härjande. "Näää prickarna har nog börjat försvinna nu....så vi behöver nog ingen ny tid."
Så nu sitter jag och väntar på att dom ska ringa upp från Eksjö. Nu kommer vi till problem två. Eftersom bromsarna är paj vågar jag inte köra med bilen utanför stadens gränser.
Ringa till svärmor och svärfar är inte ens att tänka på.
Jag hatar att bo så långt bort från min familj och människor som kan hjälpa mig.
Ska ringa min läkare nu och be att hon sjukskriver mig. Jag orkar inte vara utan DBT, riktiga pyskologer (inga jävla sjuksköterskor att samtala med), men framförallt så orkar jag inte vara utan min medicin. Det är sån jävla skillnad på att få komma till ett ställa som verkligen är inriktad på just den sjukdomen. Springa och fjanta och prata med nån sköterska en gång i månaden (för det är ungefär så ofta man får en tid hos henne, när hon inte är på utbildning, är hemma för sjukt barn, eller att hon bara jobbar typ 50 %).
Frågade min läkare en gång när jag låg inlagd på psyk om jag någonsin kommer bli frisk. "Tänk dig att du har en sjö och du får ett spann att tömma sjön med. Det kommer både ta tid och det kommer regna och fyllas på och solen kommer skina och det kommer avdunsta i värmen."
---
22.37
Dagen blev bra till slut. Fick dock ett bryt då jag bara grät hejdlöst, hyperventilerade och knappt visste vart jag var. Glenn fick komma till undsättning. Sen kom Jennie och knackade på dörren. Det är en av de få människor som jag känner som inger lugn. Vi pratade storslagna planer och sen åkte vi till maxi och handlade. Efter det löpte dagen på bra.
Nu är det läggdags. Min dag börjar kl 7 och dom senaste kl 4. Imån ska jag fixa och dona och ta fram julsaker och titta över vad som passa i vårt nya hus och vad som behöver införskaffas.
Att lägga sig brevid en snosande bebis och somna är det bästa på hela dagen.
2 kommentarer:
ja du vet ju vad jag tycker, att bli helt sjukskriven när E var liten och K fick vara pappa ledig var det bästa som kunde hända mig. Jag hade aldrig orkat gå hemma så med E och jag tycker det är GRYMT starkt av alla ensama mammor som orkar! jag skulle inte göra de. När får jag tuva till låns? Snart hoppas jag så du o glenn få egen tid i några timmar! Höres imorgon! kram
ja du lilla emmafemma.Snickar verkstad kallar jag sjukhuset här...helt otroligt.
kan trösta dej med, att ( gällande ditt föregående inlägg) när jag fick min första son, Storfisen Anton, så hade jag så stort kontrollbehov att jag var riktigt jobbig för omgivningen. Han var "jesus"barnet på jorden, han var mitt allt, ingen fick hålla/ vara barnvakt/ mata eller söva.bara JAG JAG...
storfis hade alltid öroninflammation eller kolik eller astma, och var konstant sjuk, ja blodbrist hade han med...
han sov som mest tjugo minuter i sträck, dag eller natt i tio månader.
jag höll på att gå under av pressen.
vid tio månader vände det och han sov för första gången 4 timmar i sträck...jag trodde han var död den natten.
när andra barnet kom, släppte extremt mycket av den där inre pressen, och jag kunde lämna ut storfis lite till ex pappan eller mormor eller morfar, för att hinna med helt enkelt, och NÄR jag gjorde det,
insåg jag att - men gud, det var inte hela världen...han överlevde, jag överlevde och nu har det gått elva år, han har två bröder, och är en harmonisk trygg kille:))
Det ÄR oftast rätt tufft med första barnet, särkskilt när det finns sjukdom i bilden, och ni/ du har ju fått extrema prövningar eller hur?!
sjukskriv dej, om du känner det känns bra.
men var inte rädd att lämna bort din lilla dotter då och då, jag lovar att när man GÖR det , det tar några gånger, sen inser man att det till o med var gott, för man är en bättre förälder när man är liiite utvilad, när man får "bara vara Emma" inte "mamma Emma" ....du är värd det och din dotter med.
och hur det än känns, så är den här tiden den tuffaste ( i min mening) sen blir det lättare och lättare...
kärleken förändras inte, men den övergår från "fanatisk Förälskelse" till "mer genuin kärlek" .du vet, ungefär som när man är totalt över öronen nyförälskad,, efter några månader ,älskar man inte sin sambo Mindre, utan på ett lite mer "lugnare" sätt:))
storkram till dej! du fixar det här!
:)
Skicka en kommentar